2008/08/10


På vänners bröllop i krokarna av Katrineholm, där vi också återsåg och spelade med Combo Royale, bandet man dansar till vare sig man vill eller inte. (Jakob har tecknat, jag gjort loggan. Ett samarbete från förr. Gissa vem som är Jakob och vem som är jag...)

När vi klev ur bilen efter att ha varit hemifrån i två dagar möttes vi av tystnad. Ingen Roger! Inga uppfordrande pip. Bara björkarnas stilla sus och några sjöfåglar i fjärran. Vad hade hänt? Hade Roger tröttnat på att lönlöst ropa på oss och helt enkelt gett sig av på sin långa resa? Eller hade ovädret överraskat honom? Tänk om en liten bortklemad och plötsligt övergiven gök med tom mage inte klarar störtskurar och åskväder? Vi skulle bort på middag samma kväll och fick försöka tänka på annat, men när vi kom hem... vem kom plötsligt stilfullt susande och mötte oss om inte Roger! Så stor han hade blivit! Och så snygg! Med långa, blanka svartvita stjärtfjädrar och klarare tecknad fjäderdräkt satt han på cykelstyret och lät sig bli matad. Inte som tidigare, då han skakande och ivrigt flaxande med vingarna och med huvudet på sned ville ha maten nedpetad i halsen, utan ståtligt tog han nu själv med näbben kattmatsbitarna från grillpinnen och åt i lugn och ro tills han var nöjd och mest såg ut att leka med maten. Sen flög han iväg till krikonträdet där han satt och tittade på oss en lång, lång stund. Kanske kom Roger till oss en sista gång för att visa vilken stor och stilig gök det blivit av honom och på en göks vis säga hej då, för sen igår har vi inte sett eller hört honom en endaste gång. Eller så utforskar han nu omgivningarna bortom kohagarna och provar sig igenom en smaskig gökmeny på björnspinnarlarver och skalbaggar, och flyger förbi här några gånger till innan han ger sig av.
Vi fortsätter att hålla utkik.

We came back from a two-day-trip (we were invited to friends wedding where we also played with our old band, Combo Royale) and no Roger came to meet us. Suddenly later that evening he turned up, now looking like a handsome grown-up cuckoo with shining feathers and a new way of eating from the stick, not at all like a nestling any more.
We were so glad to see him and after a while Roger went to sit in a tree watching us for a long time.
Maybe this was his way of saying good bye?