Det bor en oro i själva ordet corona...
Dikt i orostider (ur min bok "Min syster är ett spöke och andra dikter"):
ORO
När hjärtat i min bröstkorg
dunkar snabbt och hårt
blir allt som varit enkelt
plötsligt tungt och svårt.
Nätterna, så långa.
Madrassen är ett hav,
och jag, en liten flotte
på väg att gå i kvav.
Och allting har jag provat
och allting har jag gjort,
försökt att knuffa undan,
försökt att springa fort.
Men ibland så bara sitter jag
med oron inuti
och känner hur den växer
för att sedan dra förbi.
Då, plötsligt och helt självklart,
i det innersta av mej,
vet jag för ett ögonblick
