Om mitt liv vore en Van Veeteren-deckare och jag en kvinnlig polis, skulle jag ha ett innerligt förhållande till mitt arbete, röra mig smidigt
i murriga korridorer iklädd bylsig (men snygg) munkjacka och såna där coola brallor med många fickor. Jag skulle ha en lättskött frisyr
och min blick skulle vara trött men självsäker där den knivskarpt mönstrade misstänkt efter misstänkt i något av de många mörka förhörsrummen. En vardag av kaffemuggar, neddragna persienner
och förortsbetong. Jag skulle vara blixtsnabb när det gällde, och ha
en kärv men hjärtlig relation till mina kollegor. Och jag skulle köra bil med skrikande däck som vore det den mest naturliga sak
i världen.
Men även om livet inte är som i en deckare av Håkan Nesser så har jag i alla fall ett innerligt förhållande till mitt arbete, en lättskött frisyr, trött blick och en kärv men hjärtlig relation till min kollega.
Det är egentligen bara ett sånt där snyggt och tufft efternamn jag saknar...
Hälsar Lena Moreno. Efter att ha sett Svalan, katten, rosen, döden, tv4, söndag.
2007/11/19
